Hon tycker att det är bra. I fängelset där hon bor. ”Här är jag fri”, säger hon. Kvinnan som kallar sig fri har barn och hon vill helst stanna i fängelset. Att komma ut och hamna hos den man hon är gift med skulle vara mycket värre.
Men vi börjar från början. Det gör också de två dokumentärfilmarna Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi. För att förstå något av vad kvinnorna i filmen uttrycker måste man ha åtminstone konturerna av en kontext, hur livet kan te sig för kvinnor i Afghanistan. I den kvinnliga avdelningen på Takharfängelset sitter fyrtio kvinnor. De har 34 barn, och delar på fyra celler. Innanför murarna kan de röra sig fritt, och de behöver inte ha burka (men så fort de lämnar området måste den på). Oron för terrorbrott och hot från talibaner tillhör vardagen. De första månaderna misslyckades filmarna med att filma, därför att fängelsedirektören inte ville ha dem där. Så byttes han ut, och den nuvarande fängelsedirektören är av en helt annan kaliber, han verkar i filmen snarare vara en vän för kvinnorna än en fruktad direktör. Han lyssnar på kvinnorna, tar emot dem för samtal, och verkar måna om deras väl.
Kvinnorna som sitter här har fått domar på allt mellan tre år och 24 år. Vi presenteras för fallen ett efter ett. De flesta brotten är ”moraliska brott”. För det mesta handlar det om att kvinnorna har flytt från en våldsam man, flytt sin familj, eller rymt med en man de vill gifta sig med i stället för med den man familjen sett ut.
I det här samhället betraktas kvinnor som en ägodel, och en kvinna får inte lämna huset utan en mans tillstånd.
De brott som dessa kvinnor – och i ett fall ett barn – har begått är att de har haft en egen vilja, de har velat leva i frihet och utan våld och i fängelseliknande förhållanden ute i samhället. Inte så underligt då att ett fängelse där de får tänka och tala och slipper våldsamma män, upplevs som just frihet.
Det finns gott om rörande och berörande porträtt i filmen. Två kvinnoöden etsar sig fast med särskild skärpa. Ett är kvinnan som måste sälja sitt barn för att hon inte har råd till mjölk. Hennes man har bara lämnat henne, inte skilt sig (då hade hon fått pengar till mjölk). Hon gråter uppgivet när hon måste lämna babyn ifrån sig.
Ett annat öde är kvinnan som inte slutar hoppas att mannen som hon flytt med ska gifta sig med henne när de båda ges fria (han sitter också fängslad).
Med sin film vill de båda filmarna väcka debatt och även peka på betydelsen av att Sverige ställer krav i samband med bistånd. Sverige ger i dag 500 miljoner kronor i bistånd till Afghanistan, och vi har här en möjlighet att påverka kvinnornas situation.
Men det är, till sist, inte alls en uppgiven film. När en av många bedragna och svikna kvinnor i filmen gråter, omfamnas hon av sina kvinnliga medfångar som ropar: ”Gråt inte! Gå stolt, som en lejoninna!”
Det är den stoltheten som bär de här kvinnorna, som bär filmen, och som förhoppningsvis även kommer att förändra verkligheten för de afghanska kvinnorna så småningom.